Rödluvan

Det här den absolut finaste reklamfilm jag vet. Den är rakt av vacker.

Om våldtäktsmän

Det går emot alla mina principer.

Men jag kan inte hjälpa det - en av mina absoluta favoritlåtar just nu är Alla som inte dansar.

Det hela hade sin början en sen, mörk kväll när jag skulle gå hem från Mii. Egentligen började det tidigare än så. Första gången jag hårde låten tyckte jag - helt i linje med vad jag borde tycka - att det var en udda låt, som gränsade till okej. Men fyfan vilken text. Göra ordet våldtäktsman till en rolig grej?

Inte helt okej.

Framme vid den sena, mörka kvällen igen. Jag var tvungen att kolla att det inte stod någon stor och farlig våldtäktsman och gömde sig vid porten. Okej, jag brukar inte vara så chicken, men ibland tar jag hellre det säkra före det osäkra. Jag och Mii skrattade åt varandra, och åt mig, och sa hejdå igen.

Dörren stängdes. Jag var fast i mörkret.

(Om jag inte hade tänt lampan, men för stämningens skull så var jag fast i mörkret. Period.)

Sedan såg jag en strimma ljus. I ljuset uppenbarade sig ett ansikte. Mikaela hade öppnat dörren igen, och med hallampans gloria runt sin skrattande uppenbarelse gav hon mig hopp om livet.

"Alla som inte dansar är våldtäktsmän!" Och så var hon borta.

Jag har aldrig känt mig så trygg på Lunds nattgator tidigare. Jag svär, om hade någon hoppat på mig, så skulle jag ha börjat sjunga och dansa. (Fult? Javisst! Men det hör inte hemma här.)

Och sen den dagen levde de alla lyckliga. Och Alla som inte dansar blev trions låt på dansgolvet.

(Han är våldtäktsman. Uh uh uh uh.)

Welcome Home - Radical Face

Sleep don't visit, so I choke on sun. And the days blur into one.
And the backs of my eyes hum with things I've never done.
Sheets are swaying from an old clothesline,
like a row of captured ghosts, over old dead grass. Was never much, but we made the most.
Welcome Home.

Ships are launching from my chest. Some have names, but most do not.
If you find one, please, let me know what piece I've lost.
Peel the scars from off my back. I don't need them anymore.
You can throw them out or keep them in your mason jars.
I've come home.

All my nightmares escaped my head. Bar the door, please don't let them in.
You were never supposed to leave. Now my head's splitting at the seams.
And I don't know if I can...


Here, beneath my lungs, I feel your thumbs, press into my skin again.

Det är sådana här sånger...

...som får mig att vilja bli kär.

All I know is that you're so nice,
You're the nicest thing I've seen.
I wish that we could give it a go,
See if we could be something.

I wish I was your favourite girl,
I wish you thought I was the reason you are in the world.
I wish I was your favourite smile,
I wish the way that I dressed was your favourite kind of style.

I wish you couldn't figure me out,
But you always wanna know what I was about.
I wish you'd hold my hand when I was upset,
I wish you'd never forget the look on my face when we first met.

I wish you had a favourite beauty spot that you loved secretly,
'Cos it was on a hidden bit that nobody else could see.
Basically, I wish that you loved me,
I wish that you needed me,
I wish that you knew when I said two sugars, actually I meant three.

I wish that without me your heart would break,
I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake.
I wish that without me you couldn't eat,
I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep.

All i know is that you're the nicest thing I've ever seen;
I wish that we could see if we could be something

The nicest thing - Kate Nash

Blimey

Jag har just haft ett underbart dygn med Der Wunderbar Kajsbaer i Harry Potters tecken. Vi har haft filmmarathon.

Mina ögon tåras bara jag tänker på det, men det är nog mest för att jag sett 12 timmar film och en timma extramaterial, samt sovit endast strax över fyra timmar.

Dagens observation: Rupert Grint (Ron), som oftast bara får säga "Bloody Hell!" och se förfärad ut, gör en gedigen skådespelarinsats i Order of the Phoenix. Han är varm och mänsklig, och jag är lite kär i honom. På ett Filip-och-Fredrik-vis.

Dagens andra observation: Der Wunderbar Kajsbaer är en täcke-tjuv. En älskad sådan, naturligtvis.

Ohgudjävlar

Förresten, jag är kär i teveserien Traveler.

En känguru och en kaffekopp.

Jag ser på min kaffekopp. Kaffe, mjölk och tre sockerbitar. När jag kommer åt använder jag alltid det bruna sockret - farinsocker? Råsocker? Det finns två anledningar. Ett, jag tycker de ojämna bitarna är charmigare, och två, jag inbillar mig att de är nyttigare. Det är ungefär samma logik som "Godsaker som ingen ser dig äta innehåller inga kalorier".

Jag ser på min kaffekopp. Någon gång under dessa fyra och ett halvt år ska jag lära mig att dricka svart kaffe, precis som Jakob, precis som pappa. Men för tillfället är jag inte så vuxen, jag är väl bara ett barn då.

Jag ser på min kaffekopp. Och jag tänker på helgmorgonar när jag var liten, när mamma fortfarande drack kaffe. Precis som jag drack hon sitt kaffe med mjök i, och precis som jag tänker göra hade hon slutat med sockerbitarna - gått kall kalkon, som vi säger. Där på helgmorgonen satt hon i sin röda morgonrock och drack kaffe mittemot pappa. Och jag, jag hade en liten tradition. Det är mycket möjligt att min lillasyster gjorde samma sak, men det får jag fråga henne om. I mitt barndomsminne finns bara jag och mamma.

Jag såg på mammas kaffekopp. Den såg mycket snällare ut än pappas. Pappas var svart som natten, och smakade beskt. "Vuxensmak", kallade dom det. Och varje gång gick jag fram till mamma, och kröp innanför hennes morgonrock. Satt i hennes knä, och tittade ut genom morgonrocken som en känguru tittar ut från fickan på mammas mage.

Det var vår lilla tradition. Varmt och tryggt, innanför mammas röda morgonrock. Det var ännu bökigare, och ännu mer av ett äventyr, när hon hade på sig morgonrocken som bara öppnades halvvägs.

Jag ser på min kaffekopp, och tänker på mammas kaffekopp. hur jag - "Den lilla känguruungen" - alltid fick smaka av mammas kaffe. Hur det alltid var mycket äckligare än vad jag trodde, men ändå var vad jag visste att det skulle vara.

Men det var just det som var vår lilla tradition.

Som en liten känguruunge rynkade jag på näsan åt "vuxensmaken", men det var en del av det.

Och jag ser på min kaffekopp. Kanske är jag just nu både en liten känguruunge och...vuxen. Fast bara nästan.

För en vuxen har inte tre bitar socker i kaffet.

Ett dagboksinlägg om kärlek, faktiskt.

Jag har vissa filmer jag kan se om och om och om och om igen. Amelié från Montemarte. Pride and Prejudice. Skönheten och Odjuret. Bridget Jones Dagbok och Love Actually.















Varför älskar jag dem så mycket? Vi ska kolla närmare på de två sistnämnda.

Bridget Jones Dagbok.

Bridget är allt jag är, och lite till. Lite rund, väldigt onyttig, säger fel saker vid fel tillfällen, kämpar med karriären, fast i singelträsket etc. etc. Hon är helt enkelt den underbara, fulländade anti-hjältinnan. Hon är någon man kan identifiera sig med. (And, boy, do I?!).

Och det är ju inte en nackdel att hela storyn är en parafras på Stolthet och Fördom. Det är guld i kvadrat.

För att förstärka känslan av chicflick har Bridget det bästa entouraget som möjligtvis kunnat komma hennes väg. Jude som gråter på jobbtoan, Shazzer (who likes to say "fuck" alot.) och Tom ("total poof, of course").

De som lyfter henne när hon faller, om än hårdhänt och utan much consideration.

Det är relationerna.

Love Actually

Relationer är precis vad Love Actually handlar om. Vi får ta del av en mängd kärlekshistorier ("A Raving Rampage of Romance" som någon inblandad sa). Och jag är kär i dem alla.

Karaktärerna
What's not to love med alla dessa personer, vars liv vi för några minuter får dela. Den kämpande men klantiga antihältinnan, den bedragne författaren, pojken som förlorat sin mamma - men som inte kan sluta tänka på flickan han är kär i och på det sättet skonas till viss del från sorgen (och att flickan även har samma namn som hans mor!), premiärministern som bli kär i serveringsflickan, som är intresserad tillbaka men som har komplex för sin vikt och som alltid säger fel saker vid fel tillfälle. Killen som alla tror är bög och kär i sin bästa vän, när han egentligen i hemlighet är olyckligt kär i dennes nyblivna fru. Colin God Of Sex, som bara är på fel kontinent. Mannen som förlorat sin fru. Chefen som är attraherad av sin sekreterare, men samtidigt gift och med småbarn. The Working Bee som är kär i sin kollega, och har varit så sedan hon först satte sin fot på jobbet, men som tvingas offra sin egen kärlek för kärleken till sin bror. Kärlek över gränserna, kärleken som hittar på ett eget språk ("Just in cases.").

Helt enkelt kärlek.

"All I want for Christmas is you. "
-Judy, Love Actually

Skådespelarna
Skådespelarna i dessa två filmer är så skräddarsydda för rollerna att man skulle kunna tro att detta var orsaken till att de sattes på denna jord. Framförallt Love Actually med hela den engelska skådespelareliten i ensemblen har träffat mer än rätt. De är så brutalt fantastiska på att porträttera sina karaktärer att man tror man känner dem, karaktärerna är gamla vänner. ("Gamla vänner" speciellt då jag har sett filmerna ett syndigt antal gånger.) Superlativen kan aldrig ta slut!

Det skadar inte heller att Emma Thompson, en av de få skådespelerskor jag ser upp till, är ruggigt trovärdig som, och gör ett gripande portätt av, "den bedragna hustrun".

Colin Firth
Och så klart har båda filmerna Colin Firth. Säg vad du vill, men han är och förblir min brittiske drömman. Jag har av princip aldrig kändis-crusher, men om jag hade det skulle han vara min, bara min. (Vilket han är, så få inte för dig någonting, flicka lilla!)

"I am Colin. God of Sex.
I'm just on the wrong
continent, that's all."
-Colin, Love Actually

Språket

Vad mer, att se dessa filmer är en njutning för öronen. Inte nog med att dessa filmer har helt underbara soundtracks (Behöver jag säga "Christmas is all around us"?), det är en fröjd för öronen med all den vackra brittiska engelskan. Ja, jag är till viss del anglofil, och jag blir kär bara jag hör den brittiska dialekten i min närhet. Men jag står för det.

Och så har dessa filmer - speciellt Love Actually - genererat några av de mest fantastiska, underbara, hjärtvärmande, kärleksfulla, roliga, träffande, rörande citat jag vet.


"It's a terrible, terrible mistake, Chubs,
but you turn out to be the fucking love of my life.
And to be honest, despite all my complaining,
we have had a wonderful life."
-Billy Mack, Love Actually

It-it might be that the people I love is, in fact... you.

"It's a terrible, terrible mistake, Chubs, but you
turn out to be the fucking love of my life.

And to be honest, despite all my complaining,
we have had a wonderful life."

-"Billy Mack", Love Actually

Ooooh Oooooh

Le fabuleux destin d'Amélie Poulain

What is poetry?

Dead Poets' Society