Idag

När man inte har någon som köper rosor till en,

får man inte vara rädd för att köpa rosor till sig själv.

Om våldtäktsmän

Det går emot alla mina principer.

Men jag kan inte hjälpa det - en av mina absoluta favoritlåtar just nu är Alla som inte dansar.

Det hela hade sin början en sen, mörk kväll när jag skulle gå hem från Mii. Egentligen började det tidigare än så. Första gången jag hårde låten tyckte jag - helt i linje med vad jag borde tycka - att det var en udda låt, som gränsade till okej. Men fyfan vilken text. Göra ordet våldtäktsman till en rolig grej?

Inte helt okej.

Framme vid den sena, mörka kvällen igen. Jag var tvungen att kolla att det inte stod någon stor och farlig våldtäktsman och gömde sig vid porten. Okej, jag brukar inte vara så chicken, men ibland tar jag hellre det säkra före det osäkra. Jag och Mii skrattade åt varandra, och åt mig, och sa hejdå igen.

Dörren stängdes. Jag var fast i mörkret.

(Om jag inte hade tänt lampan, men för stämningens skull så var jag fast i mörkret. Period.)

Sedan såg jag en strimma ljus. I ljuset uppenbarade sig ett ansikte. Mikaela hade öppnat dörren igen, och med hallampans gloria runt sin skrattande uppenbarelse gav hon mig hopp om livet.

"Alla som inte dansar är våldtäktsmän!" Och så var hon borta.

Jag har aldrig känt mig så trygg på Lunds nattgator tidigare. Jag svär, om hade någon hoppat på mig, så skulle jag ha börjat sjunga och dansa. (Fult? Javisst! Men det hör inte hemma här.)

Och sen den dagen levde de alla lyckliga. Och Alla som inte dansar blev trions låt på dansgolvet.

(Han är våldtäktsman. Uh uh uh uh.)

Om ensamhet

Varför är folk så rädda för att sitta ensamma på café och äta? (Och när jag säger folk, så menar jag mig själv med vissa andra individer i min närhet.) Kanske är det just därför jag sitter med min dator just nu, utan internet, och skriver ett blogginlägg i Word? Fördelen är ju faktiskt rättsstavningsprogrammet as I go, men det är inte det som det handlar om. Faktum är att jag är på flygplatsen i gott om tid, jag har köpt mig en kopp te och nu sitter jag och ser viktig och upptagen ut. För att citera allas vår Bridget Jones:

”I’m very busy and important.”

Kanske är det just det intrycket jag vill inge de runt omkring mig: flygplatspersonalen som sitter och skrattar fyra bord bort, affärsmannen som sitter och läser Dan Brown (även han försöker undgå äta-ensam-fällan?) eller fashionistorna som just slog sig ner med lunch?

Jag känner mig lite som Carrie. Inte bara skriver jag en krönika på en Mac, jag skrev just – för kanske första gången i mitt liv – ”fashionista”.

Dessutom sitter jag och oroar mig för om min packning väger för mycket. Men det är ett pris man får betala, rent bokstavligt 30 kronor kilot, när man vandrar hemåt för första gången på ett halvår.

På tal om vandrande så kallade M mig ”din lilla vandrande permafrost” på tåget till Hufvudstaden. Det är to this date enda gången jag har känt mig som en eskimå.

”Kolla! Det är snö på träden, vad fint.”
”Åh, det är så vackert, jag längtar hem!...Fast det är frost, inte snö.”

Vem hade anat att jag skulle sympatisera med eskimåerna och deras påstådda tjugo olika benämningar för snö?

Men jag kommer ifrån ämnet. Äta ensam. Jag har lite olika teorier om det fenomen. En av dem lyder att man vill inte sitta och äta själv, för man ser ut som ett fetto. Kolla på mig, jag har ingen vänner och jag vräker i mig mat!

Förresten, den teorin sammanfattade nog alla mina småteorier i en enda.

Man känner sig på något vis uttittad (”Kolla på mig”), alldeles extra ensam, jämfört med att sitta på en bänk och läsa (”jag har inga vänner”) och så desperat efter mat att man inte bryr mig om hur man uppfattas (”jag vräker i mig mat”)!

Jag kanske borde sluta skriva om mat? Den Gulligaste Brorsonen var i tisdags förärad med Världens Bästa Barnvakt – undertecknad – men lyckades också smitta sistnämnda med magsjuka. Resultatet är att jag först åt jättedåligt i två dagar, när jag ännu inte fattat att jag var sjuk, utan bara hade ont i magen och mådde illa, och att jag sedan dess levt på vätskor och enstaka rostade bröd, starting yesterday. Att jag kom in på detta sidospår berodde på att hela min värld just roterade 2 grader runt sin axel, och jag känner mig allmänt lätt i huvudet. Detta kan bli en spännande resa indeed!

Äta ensam.

Man äter INTE ensam på McDonalds. Det är inte helt okej.
Man äter INTE ensam på ett kafé utan att se upptagen ut. Det är inte heller helt okej.
Man äter INTE ensam på restaurang. Det är inte okej full stop.

Som det gamla ordspråket lyder:

”Hellre gröt tillsammans med en vän, än oxfilé ensam.”

En känguru och en kaffekopp.

Jag ser på min kaffekopp. Kaffe, mjölk och tre sockerbitar. När jag kommer åt använder jag alltid det bruna sockret - farinsocker? Råsocker? Det finns två anledningar. Ett, jag tycker de ojämna bitarna är charmigare, och två, jag inbillar mig att de är nyttigare. Det är ungefär samma logik som "Godsaker som ingen ser dig äta innehåller inga kalorier".

Jag ser på min kaffekopp. Någon gång under dessa fyra och ett halvt år ska jag lära mig att dricka svart kaffe, precis som Jakob, precis som pappa. Men för tillfället är jag inte så vuxen, jag är väl bara ett barn då.

Jag ser på min kaffekopp. Och jag tänker på helgmorgonar när jag var liten, när mamma fortfarande drack kaffe. Precis som jag drack hon sitt kaffe med mjök i, och precis som jag tänker göra hade hon slutat med sockerbitarna - gått kall kalkon, som vi säger. Där på helgmorgonen satt hon i sin röda morgonrock och drack kaffe mittemot pappa. Och jag, jag hade en liten tradition. Det är mycket möjligt att min lillasyster gjorde samma sak, men det får jag fråga henne om. I mitt barndomsminne finns bara jag och mamma.

Jag såg på mammas kaffekopp. Den såg mycket snällare ut än pappas. Pappas var svart som natten, och smakade beskt. "Vuxensmak", kallade dom det. Och varje gång gick jag fram till mamma, och kröp innanför hennes morgonrock. Satt i hennes knä, och tittade ut genom morgonrocken som en känguru tittar ut från fickan på mammas mage.

Det var vår lilla tradition. Varmt och tryggt, innanför mammas röda morgonrock. Det var ännu bökigare, och ännu mer av ett äventyr, när hon hade på sig morgonrocken som bara öppnades halvvägs.

Jag ser på min kaffekopp, och tänker på mammas kaffekopp. hur jag - "Den lilla känguruungen" - alltid fick smaka av mammas kaffe. Hur det alltid var mycket äckligare än vad jag trodde, men ändå var vad jag visste att det skulle vara.

Men det var just det som var vår lilla tradition.

Som en liten känguruunge rynkade jag på näsan åt "vuxensmaken", men det var en del av det.

Och jag ser på min kaffekopp. Kanske är jag just nu både en liten känguruunge och...vuxen. Fast bara nästan.

För en vuxen har inte tre bitar socker i kaffet.

Vem gillar inte bröst?

Det var fanimig det finaste jag hört sedan min konfirmation. Vill du ha ett fikon?

En msn-konversation om min cykel / Moa-logik när den är som bäst

Så kan vi måla den chockrosa! Eller grön.

Inte ärtgrön va?

Nej, din-mobil-grön.

Men neeee....lila. Eller rosa. Eller...Jag vet! Skype-blå.

Nu bestämmer jag att den ska vara brun.

Nä, då ser du ju inte om någon har skitit på den.

Men dyker det upp en bock-man när jag står i duschen är det jag som inför gränsvakter.

När man öppnar vårt toaskåp, så känner man en doft av skog och tallbarr. En doft av rengöringsmedel. En doft av svunna minnen.

"Åh fan, vi har Narnia i toaskåpet."

(Är det stor nördfaktor om det är ens första tanke?)

Godnattsaga

Jag och Sandra hade plågat oss igenom kvällens träningspass. Trötta. Svettiga. Inte rent klara i huvudet.

"Där har ni er belöning" säger Martin. "Kolla vad vacker himmelen är."

"Vi har inga stjärnor i Malmö!"
"Sandra! Vi springer ut på fotbollsplanen, och bara...lägger oss och ser på himmelen!" Smarta idéer så som bara jag kan få. Och lite barnsliga.
"Jaa!"

Vi springer ut. Kör den klassiska "springer-mot-varandra-på-den-dimmiga-ängen-á-la-romantisk-film". Kastar oss i gräset.

"Vad vackert det är!" Jag tycker det är magiskt.
"Ja" håller Sandra med. "Som...som en tavla. En prickig tavla. Eller en hushållsmedvurst."

Vi går under parollen "Kaos är granne med Gud"

Dagens absoluta låt är "In the Morning" med Razorlight.

"I don't know what I'm doing wrong

Maybe I've been here too long

The songs on the radio sound the
same

Everybody just looks the same

But then last night was so much
fun

And now your sheets are dirty

The streets are dirty too but

You never look back over what you've
done

Remember when you were young

You'd lose yourself

In the morning, you know you won't remember
a thing

In the morning, you know it's gonna be
alright"

Jag tycker speciellt om de sista raderna, de som upprepas om och om igen. Det känns bra,tröstande på något vis. Imorgon har du glömt det här, Imorgon är allting okej.

Det är precis det en sådan person som jag behöver höra. Jag som har beslutsångest och vanlig ångest och onödig ångest och ångest ovanpå det. Men bara ibland. Jag säger helt enkelt, du skulle sett mig när jag var barn.

Jeebus.

Nuförtiden är jag rätt chill, och mighty stolt över det.

Jag har skaffat mig ett nytt valspråk sen den gamla goda tiden. Du känner igen det.

Det kan inte bli mer än fel.

Offline

Fler tankar om Harry Potter (dvs resterande typ 85% av Hundra Tankar om Harry Potter) kommer om några dagar.

Nu går jag offline till på söndag.

Detta är vad livet handlar om.

(Nej, inte Harry Potter i sig, men att låta sig bli uppslukad av någonting så totalt. Förstår du väl?)

Old school

Yes, it is true.

Jag skall old school blogga min resa till, i och från Stockholm.

Penna och papper. The real shit.

Vissa cyniker skulle möjligtvis hävda att det endast rör sig om någonting så tråkigt och banalt som en resedagbok. Det är så mycket mer. Det är "Det kan inte bli mer än fel" tagen till gatorna.

(Men okej, det är väl en resedagbok då. Säg det bara inte till någon.)

Checklistan och självgodheten

• Tvätta BH
• Hitta fina kläder till imorgon
• Måla naglarna
• Plugga lite kvant-och kärnfysik till imorgon

Ibland är jag bara jävligt nöjd med hur jag verkar turn out to be som människa.
Och är jag pepp eller vad? Utgång imorgon. Jag tror jag snittar en utekväll per tre månader. Man ska fan inte säga att jag inte tar studierna på allvar i alla fall.

Och dagens visdomsord står jag för, i tätt samarbete med Linn:
"En gång i rättegång är ingen gång,
Två gånger i rättegång är en gång,
Tre gånger i rättegång är fortfarande bara en gång."