Ångest ångest är min arvedel

Jag ska fan bli lycklig. Så det så. Men nu ska jag avhandla ämnet ångest. Jag vet inte varför, men jag har alltid varit orolig. Nu på senare år not so much. Jag har lärt mig att chilla. Tycker du att jag är uptight nu skulle du sett mig som barn. Oh dear. Min ångest kommer smygande i form av ett lätt illamående, då jag inte vet om jag är jättehungrig eller småsjuk eller har ångest. Sen blir jag nedstämd. Och det varar inte länge alls. En halv dag, tops.

Fan, det började låta som en snyfthistoria men det är det inte. Jag säger ju att det har gett med sig, och kommer känslan ändå över mig, finns det oftast en orsak.

Det jag egentligen ville säga med det här är att jag mådde mycket bättre igår efter att ha pratat med Moa på telefon. Jag måste sluta flaska upp saker inom mig, för att säga det på ren svengelska. Ska införa det uttrycket. Flaska upp saker. Heh.

Och förresten tror jag nästan jag är lycklig nu. I allmänhet. Det känns som det.


För att helt byta ämne ska jag skriva högskoleprovet imorgon. För tredje gången. Och det bästa är att jag inte är nervös för det längre. Det var fan värt att börja göra HP redan i tvåan, det har liksom avdramatiserat det hela.

Och från en HP till en annan. Harry Potter.

Ja, jag är en nörd, men jag står för det. 608 sidor. HALLELUJA! (Okej, lite för kort, men vad kan jag göra? Glädjas eller gå under. Jag väljer att glädjas.)

Dock förtjänar framsidan ett eget "inlägg".

Men vet att jag kommer leka eremit 21 och 22 juli. Mumma.