En observation och ett tips

Vaddå koncentrationssvårigheter?

Jag har inte en sammanhängande uppsats, jag har en vecka BLANKT på mig att skriva klart den, och jag sitter och googlar disney heroes. Varför?

Självbevarelsedrift NOLL.
(Vilket för övrigt var den återkommande kommentaren från Der Wunderbar Kajsbaer när vi såg såg Harry Potter filmerna.)

I övriga nyheter dog mina nyårsplaner, så nu ska jag se Notting Hill med mamma i soffan. Mys på hög nivå.

"I love the sound of discipline in Stereo" - Cleolinda

Belleisabeth

Blimey

Jag har just haft ett underbart dygn med Der Wunderbar Kajsbaer i Harry Potters tecken. Vi har haft filmmarathon.

Mina ögon tåras bara jag tänker på det, men det är nog mest för att jag sett 12 timmar film och en timma extramaterial, samt sovit endast strax över fyra timmar.

Dagens observation: Rupert Grint (Ron), som oftast bara får säga "Bloody Hell!" och se förfärad ut, gör en gedigen skådespelarinsats i Order of the Phoenix. Han är varm och mänsklig, och jag är lite kär i honom. På ett Filip-och-Fredrik-vis.

Dagens andra observation: Der Wunderbar Kajsbaer är en täcke-tjuv. En älskad sådan, naturligtvis.

När man går i barndom

Finns det någonting jag verkligen saknar just nu, så är det en sak. En enda sak.

Den finns i mitt barndomsminne, och förmodligen också i någon låda, dammig och bortglömd. På ett säkert ställe, som mamma skulle kallat det. Närhelst vi har tappat bort någonting, så befinner det sig helt enkelt på ett säkert ställe.

Det jag saknar är någonting som påminner om ett ägg, sunny side up, och en sjöstjärna. Av gummi eller plast. Ett gummi/-plastägg format som en sjöstjärna.

Min gamla tuggleksak.

För jävlar vad ont det gör när visdomständer växer fram.

Lonely, Dear

Och det gör jag inte

Nu är det dags att dra i panikspaken. Jag börjar odla min ångest för kursuppgiften. Jag ska jag ska jag ska verkligen skriva en stor del av den imorgon. Annars är det lika bra att lämna över ett tomt ark och säga "Jag ger upp".

Aldrig mer än ett halvt steg efter

Half a step behind, en strip jag ska försöka hålla mig till att uppdatera regelbundet, har just nu premiär på min deviantART-sida.

Check it out now, funk soul brothers!

Ett Krav

Mitt MSN ska ha spöstraff! NU.

Julstädning, II

Helt enkelt träffande, av balloonfighter.

Ohgudjävlar

Förresten, jag är kär i teveserien Traveler.

Julstädning

Jag "julstädar".

I nuläget betyder det ungefär att jag flyttar runt på lite saker och sitter mycket vid min dator. Men I shall prevail!

Det ska vara skinande rent på mitt rum come nighttime. Och nu skriver jag på svengelska.

Julstädning innebär också att jag äntligen börjar slänga onödiga saker, och flytta över CD-skivor till mitt iTunes bibliotek. Hittills har jag slängt 2 mascaror och 5 burkar med linsvätskor, samt laddat över 7 skivor. Dessutom har jag hittat (i runda slängar) 42 kg böcker jag vill ha med mig till Lund. Ej bra.

Som en sista observation kan jag påpeka att det är riktigt fräckt att skriva på en vit laptop när man har hor-rött nagellack. Rörelserna blir så mycket mer accentuerade.

Kommer snart: Tankar om Förtrollad.

A Happy Bunny

Idag är Bodil en glad kanin.

För hon klarade tentan.

Et tu MacBook?

Jag har för tillfället en smärre hjärtinfarkt. Jag har lyckats skada min MacBook - endast en estetisk skada, förhoppningsvis, men ändå lite värre än en repa. Den verkar ha dunsat i golvet alt. marken vid något tillfälle och "fläkt upp" en minimal bit av vad jag bäst kan beskriva som "tangentbordsmattan". Jag har fri insyn. Nästan. Ohgudjävlar.

(Och, ja, verkligen minimal. Men det gör ont.)

Om ensamhet

Varför är folk så rädda för att sitta ensamma på café och äta? (Och när jag säger folk, så menar jag mig själv med vissa andra individer i min närhet.) Kanske är det just därför jag sitter med min dator just nu, utan internet, och skriver ett blogginlägg i Word? Fördelen är ju faktiskt rättsstavningsprogrammet as I go, men det är inte det som det handlar om. Faktum är att jag är på flygplatsen i gott om tid, jag har köpt mig en kopp te och nu sitter jag och ser viktig och upptagen ut. För att citera allas vår Bridget Jones:

”I’m very busy and important.”

Kanske är det just det intrycket jag vill inge de runt omkring mig: flygplatspersonalen som sitter och skrattar fyra bord bort, affärsmannen som sitter och läser Dan Brown (även han försöker undgå äta-ensam-fällan?) eller fashionistorna som just slog sig ner med lunch?

Jag känner mig lite som Carrie. Inte bara skriver jag en krönika på en Mac, jag skrev just – för kanske första gången i mitt liv – ”fashionista”.

Dessutom sitter jag och oroar mig för om min packning väger för mycket. Men det är ett pris man får betala, rent bokstavligt 30 kronor kilot, när man vandrar hemåt för första gången på ett halvår.

På tal om vandrande så kallade M mig ”din lilla vandrande permafrost” på tåget till Hufvudstaden. Det är to this date enda gången jag har känt mig som en eskimå.

”Kolla! Det är snö på träden, vad fint.”
”Åh, det är så vackert, jag längtar hem!...Fast det är frost, inte snö.”

Vem hade anat att jag skulle sympatisera med eskimåerna och deras påstådda tjugo olika benämningar för snö?

Men jag kommer ifrån ämnet. Äta ensam. Jag har lite olika teorier om det fenomen. En av dem lyder att man vill inte sitta och äta själv, för man ser ut som ett fetto. Kolla på mig, jag har ingen vänner och jag vräker i mig mat!

Förresten, den teorin sammanfattade nog alla mina småteorier i en enda.

Man känner sig på något vis uttittad (”Kolla på mig”), alldeles extra ensam, jämfört med att sitta på en bänk och läsa (”jag har inga vänner”) och så desperat efter mat att man inte bryr mig om hur man uppfattas (”jag vräker i mig mat”)!

Jag kanske borde sluta skriva om mat? Den Gulligaste Brorsonen var i tisdags förärad med Världens Bästa Barnvakt – undertecknad – men lyckades också smitta sistnämnda med magsjuka. Resultatet är att jag först åt jättedåligt i två dagar, när jag ännu inte fattat att jag var sjuk, utan bara hade ont i magen och mådde illa, och att jag sedan dess levt på vätskor och enstaka rostade bröd, starting yesterday. Att jag kom in på detta sidospår berodde på att hela min värld just roterade 2 grader runt sin axel, och jag känner mig allmänt lätt i huvudet. Detta kan bli en spännande resa indeed!

Äta ensam.

Man äter INTE ensam på McDonalds. Det är inte helt okej.
Man äter INTE ensam på ett kafé utan att se upptagen ut. Det är inte heller helt okej.
Man äter INTE ensam på restaurang. Det är inte okej full stop.

Som det gamla ordspråket lyder:

”Hellre gröt tillsammans med en vän, än oxfilé ensam.”

Vår livsfilosofi

När jag och Moa flyttar ihop ska vi ha en dörrmatta där det står

"Det är lugnt, det är Schengen!"

Igen.

Jag har sett Love Actually ikväll.

(Och snyltar internet hos brorsan. Imorgon ska jag minnsann vara barnvakt!)

Fooooolk faaaall nu needeeer

Min frukost består idag av fyra pepparkakor (som jag och Josephine bakade igår), en halv deciliter mjök och O Helga Natt av Tommy Körberg. Jag kanske borde gå och handla?

Haiku

Tenta imorgon
Och jag känner att ångest
Är min arvedel

The Dandy Warhols
Lär mig ingenting alls om
TF/YGL

En känguru och en kaffekopp.

Jag ser på min kaffekopp. Kaffe, mjölk och tre sockerbitar. När jag kommer åt använder jag alltid det bruna sockret - farinsocker? Råsocker? Det finns två anledningar. Ett, jag tycker de ojämna bitarna är charmigare, och två, jag inbillar mig att de är nyttigare. Det är ungefär samma logik som "Godsaker som ingen ser dig äta innehåller inga kalorier".

Jag ser på min kaffekopp. Någon gång under dessa fyra och ett halvt år ska jag lära mig att dricka svart kaffe, precis som Jakob, precis som pappa. Men för tillfället är jag inte så vuxen, jag är väl bara ett barn då.

Jag ser på min kaffekopp. Och jag tänker på helgmorgonar när jag var liten, när mamma fortfarande drack kaffe. Precis som jag drack hon sitt kaffe med mjök i, och precis som jag tänker göra hade hon slutat med sockerbitarna - gått kall kalkon, som vi säger. Där på helgmorgonen satt hon i sin röda morgonrock och drack kaffe mittemot pappa. Och jag, jag hade en liten tradition. Det är mycket möjligt att min lillasyster gjorde samma sak, men det får jag fråga henne om. I mitt barndomsminne finns bara jag och mamma.

Jag såg på mammas kaffekopp. Den såg mycket snällare ut än pappas. Pappas var svart som natten, och smakade beskt. "Vuxensmak", kallade dom det. Och varje gång gick jag fram till mamma, och kröp innanför hennes morgonrock. Satt i hennes knä, och tittade ut genom morgonrocken som en känguru tittar ut från fickan på mammas mage.

Det var vår lilla tradition. Varmt och tryggt, innanför mammas röda morgonrock. Det var ännu bökigare, och ännu mer av ett äventyr, när hon hade på sig morgonrocken som bara öppnades halvvägs.

Jag ser på min kaffekopp, och tänker på mammas kaffekopp. hur jag - "Den lilla känguruungen" - alltid fick smaka av mammas kaffe. Hur det alltid var mycket äckligare än vad jag trodde, men ändå var vad jag visste att det skulle vara.

Men det var just det som var vår lilla tradition.

Som en liten känguruunge rynkade jag på näsan åt "vuxensmaken", men det var en del av det.

Och jag ser på min kaffekopp. Kanske är jag just nu både en liten känguruunge och...vuxen. Fast bara nästan.

För en vuxen har inte tre bitar socker i kaffet.