Ett dagboksinlägg om kärlek, faktiskt.

Jag har vissa filmer jag kan se om och om och om och om igen. Amelié från Montemarte. Pride and Prejudice. Skönheten och Odjuret. Bridget Jones Dagbok och Love Actually.















Varför älskar jag dem så mycket? Vi ska kolla närmare på de två sistnämnda.

Bridget Jones Dagbok.

Bridget är allt jag är, och lite till. Lite rund, väldigt onyttig, säger fel saker vid fel tillfällen, kämpar med karriären, fast i singelträsket etc. etc. Hon är helt enkelt den underbara, fulländade anti-hjältinnan. Hon är någon man kan identifiera sig med. (And, boy, do I?!).

Och det är ju inte en nackdel att hela storyn är en parafras på Stolthet och Fördom. Det är guld i kvadrat.

För att förstärka känslan av chicflick har Bridget det bästa entouraget som möjligtvis kunnat komma hennes väg. Jude som gråter på jobbtoan, Shazzer (who likes to say "fuck" alot.) och Tom ("total poof, of course").

De som lyfter henne när hon faller, om än hårdhänt och utan much consideration.

Det är relationerna.

Love Actually

Relationer är precis vad Love Actually handlar om. Vi får ta del av en mängd kärlekshistorier ("A Raving Rampage of Romance" som någon inblandad sa). Och jag är kär i dem alla.

Karaktärerna
What's not to love med alla dessa personer, vars liv vi för några minuter får dela. Den kämpande men klantiga antihältinnan, den bedragne författaren, pojken som förlorat sin mamma - men som inte kan sluta tänka på flickan han är kär i och på det sättet skonas till viss del från sorgen (och att flickan även har samma namn som hans mor!), premiärministern som bli kär i serveringsflickan, som är intresserad tillbaka men som har komplex för sin vikt och som alltid säger fel saker vid fel tillfälle. Killen som alla tror är bög och kär i sin bästa vän, när han egentligen i hemlighet är olyckligt kär i dennes nyblivna fru. Colin God Of Sex, som bara är på fel kontinent. Mannen som förlorat sin fru. Chefen som är attraherad av sin sekreterare, men samtidigt gift och med småbarn. The Working Bee som är kär i sin kollega, och har varit så sedan hon först satte sin fot på jobbet, men som tvingas offra sin egen kärlek för kärleken till sin bror. Kärlek över gränserna, kärleken som hittar på ett eget språk ("Just in cases.").

Helt enkelt kärlek.

"All I want for Christmas is you. "
-Judy, Love Actually

Skådespelarna
Skådespelarna i dessa två filmer är så skräddarsydda för rollerna att man skulle kunna tro att detta var orsaken till att de sattes på denna jord. Framförallt Love Actually med hela den engelska skådespelareliten i ensemblen har träffat mer än rätt. De är så brutalt fantastiska på att porträttera sina karaktärer att man tror man känner dem, karaktärerna är gamla vänner. ("Gamla vänner" speciellt då jag har sett filmerna ett syndigt antal gånger.) Superlativen kan aldrig ta slut!

Det skadar inte heller att Emma Thompson, en av de få skådespelerskor jag ser upp till, är ruggigt trovärdig som, och gör ett gripande portätt av, "den bedragna hustrun".

Colin Firth
Och så klart har båda filmerna Colin Firth. Säg vad du vill, men han är och förblir min brittiske drömman. Jag har av princip aldrig kändis-crusher, men om jag hade det skulle han vara min, bara min. (Vilket han är, så få inte för dig någonting, flicka lilla!)

"I am Colin. God of Sex.
I'm just on the wrong
continent, that's all."
-Colin, Love Actually

Språket

Vad mer, att se dessa filmer är en njutning för öronen. Inte nog med att dessa filmer har helt underbara soundtracks (Behöver jag säga "Christmas is all around us"?), det är en fröjd för öronen med all den vackra brittiska engelskan. Ja, jag är till viss del anglofil, och jag blir kär bara jag hör den brittiska dialekten i min närhet. Men jag står för det.

Och så har dessa filmer - speciellt Love Actually - genererat några av de mest fantastiska, underbara, hjärtvärmande, kärleksfulla, roliga, träffande, rörande citat jag vet.


"It's a terrible, terrible mistake, Chubs,
but you turn out to be the fucking love of my life.
And to be honest, despite all my complaining,
we have had a wonderful life."
-Billy Mack, Love Actually