Om våldtäktsmän

Det går emot alla mina principer.

Men jag kan inte hjälpa det - en av mina absoluta favoritlåtar just nu är Alla som inte dansar.

Det hela hade sin början en sen, mörk kväll när jag skulle gå hem från Mii. Egentligen började det tidigare än så. Första gången jag hårde låten tyckte jag - helt i linje med vad jag borde tycka - att det var en udda låt, som gränsade till okej. Men fyfan vilken text. Göra ordet våldtäktsman till en rolig grej?

Inte helt okej.

Framme vid den sena, mörka kvällen igen. Jag var tvungen att kolla att det inte stod någon stor och farlig våldtäktsman och gömde sig vid porten. Okej, jag brukar inte vara så chicken, men ibland tar jag hellre det säkra före det osäkra. Jag och Mii skrattade åt varandra, och åt mig, och sa hejdå igen.

Dörren stängdes. Jag var fast i mörkret.

(Om jag inte hade tänt lampan, men för stämningens skull så var jag fast i mörkret. Period.)

Sedan såg jag en strimma ljus. I ljuset uppenbarade sig ett ansikte. Mikaela hade öppnat dörren igen, och med hallampans gloria runt sin skrattande uppenbarelse gav hon mig hopp om livet.

"Alla som inte dansar är våldtäktsmän!" Och så var hon borta.

Jag har aldrig känt mig så trygg på Lunds nattgator tidigare. Jag svär, om hade någon hoppat på mig, så skulle jag ha börjat sjunga och dansa. (Fult? Javisst! Men det hör inte hemma här.)

Och sen den dagen levde de alla lyckliga. Och Alla som inte dansar blev trions låt på dansgolvet.

(Han är våldtäktsman. Uh uh uh uh.)