Flygplanskaffe är ibland ett nödvändigt ont

Jag copypastar följande från mitt nya projekt. (Åh! En teaser!)

Det är söndag. Eller, nej, det är en helt vanlig grå tisdag, men det känns som en söndag. Jag är oförskämt sliten, somnade just i sängen till en playlist på youtube, och jag springer runt och fixar saker. Per defintion en söndag alltså.

Idag var dagen för den långa resan hem, jag har kastats runt mellan kaffe och bilar och bussar och flyg sen klockan tjugo i fem i morse. Det tär. Och inte kan jag påstå att packningen var lätt heller. Närmare bestämt vägde min stora väska 27 kg.

"Du vet väl om att vi har en gräns på 20 kg," frågade tjejen i incheckningen och såg lite förmanande på mig.
"Oj...joo.." Ja, såklart visste jag det, och jag vägde väskan innan jag åkte hemifrån också. Jag var glad bara över att jag hade fått igen den. Se oskyldig ut, se oskyldig ut, se oskyldig ut.
"Mhm, ja, vi bjuder på den här. Du vet att det kostar 30 kr per kilo? Se till att inte göra det igen bara så bjuder vi på den här." Jag tror hon log lite bakom den förmanande masken. Hon jobbade bakom fiendelinjer, tog från de rika och gav till de fattiga. Egentligen var det väl kanske någon slags policy från företagets sida, men idag var hon min hjälte.
"Nej, jag ska inte flytta runt mina skridskor något mer!" sa jag INTE, men jag ville. Istället sa jag tack, tack så mycket, log och gick till säkerhetskontrollen. Funderade på vad jag skulle göra för den femhundralapp mamma tryckt på mig för att betala den eventuella övervikten.

Och varför jag tar med skridskor från Norrland till Skåne är ju en jävligt bra fråga i sig.