Jag ser på min kaffekopp. Kaffe, mjölk och tre sockerbitar. När jag kommer åt använder jag alltid det bruna sockret - farinsocker? Råsocker? Det finns två anledningar. Ett, jag tycker de ojämna bitarna är charmigare, och två, jag inbillar mig att de är nyttigare. Det är ungefär samma logik som "Godsaker som ingen ser dig äta innehåller inga kalorier".
Jag ser på min kaffekopp. Någon gång under dessa fyra och ett halvt år ska jag lära mig att dricka svart kaffe, precis som Jakob, precis som pappa. Men för tillfället är jag inte så vuxen, jag är väl bara ett barn då.
Jag ser på min kaffekopp. Och jag tänker på helgmorgonar när jag var liten, när mamma fortfarande drack kaffe. Precis som jag drack hon sitt kaffe med mjök i, och precis som jag tänker göra hade hon slutat med sockerbitarna - gått kall kalkon, som vi säger. Där på helgmorgonen satt hon i sin röda morgonrock och drack kaffe mittemot pappa. Och jag, jag hade en liten tradition. Det är mycket möjligt att min lillasyster gjorde samma sak, men det får jag fråga henne om. I mitt barndomsminne finns bara jag och mamma.
Jag såg på mammas kaffekopp. Den såg mycket snällare ut än pappas. Pappas var svart som natten, och smakade beskt. "Vuxensmak", kallade dom det. Och varje gång gick jag fram till mamma, och kröp innanför hennes morgonrock. Satt i hennes knä, och tittade ut genom morgonrocken som en känguru tittar ut från fickan på mammas mage.
Det var vår lilla tradition. Varmt och tryggt, innanför mammas röda morgonrock. Det var ännu bökigare, och ännu mer av ett äventyr, när hon hade på sig morgonrocken som bara öppnades halvvägs.
Jag ser på min kaffekopp, och tänker på mammas kaffekopp. hur jag - "Den lilla känguruungen" - alltid fick smaka av mammas kaffe. Hur det alltid var mycket äckligare än vad jag trodde, men ändå var vad jag visste att det skulle vara.
Men det var just det som var vår lilla tradition.
Som en liten känguruunge rynkade jag på näsan åt "vuxensmaken", men det var en del av det.
Och jag ser på min kaffekopp. Kanske är jag just nu både en liten känguruunge och...vuxen. Fast bara nästan.
För en vuxen har inte tre bitar socker i kaffet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Farinsocker är mig veterligen lika onyttligt som vanligt vitt socker. Bara mer "bränt" för att få en starkare smak? (Lite som hård sirap) Däremot råsocker ska vara mycket nyttigare, eftersom det är en längre process med det vita? Eller kan man välja min mammas delaktiga rätta teori. Tar man en klump råsocker så smälter det långsammare, de är hårdare, då kan man inte ta fler för att de ska bli sötare (För då känner man sig tjock). Har man tur så hinner man dricka upp innan den ens smält, därför blir det nyttigare, enligt henne. :)
Jag blev lite tårögd när jag läste det här. Påminner mig så mycket om när jag var liten och drack koffeinfritt med mormor på kvällarna. Bleh, nu kan jag inte inte se vad det är jag skriver.
Och sen när vart det fel att inte dricka svart? Jag klarar bägge, men jag tycker helt enkelt att det smakar bättre med mjölk och socker.
Skicka en kommentar