Om ensamhet

Varför är folk så rädda för att sitta ensamma på café och äta? (Och när jag säger folk, så menar jag mig själv med vissa andra individer i min närhet.) Kanske är det just därför jag sitter med min dator just nu, utan internet, och skriver ett blogginlägg i Word? Fördelen är ju faktiskt rättsstavningsprogrammet as I go, men det är inte det som det handlar om. Faktum är att jag är på flygplatsen i gott om tid, jag har köpt mig en kopp te och nu sitter jag och ser viktig och upptagen ut. För att citera allas vår Bridget Jones:

”I’m very busy and important.”

Kanske är det just det intrycket jag vill inge de runt omkring mig: flygplatspersonalen som sitter och skrattar fyra bord bort, affärsmannen som sitter och läser Dan Brown (även han försöker undgå äta-ensam-fällan?) eller fashionistorna som just slog sig ner med lunch?

Jag känner mig lite som Carrie. Inte bara skriver jag en krönika på en Mac, jag skrev just – för kanske första gången i mitt liv – ”fashionista”.

Dessutom sitter jag och oroar mig för om min packning väger för mycket. Men det är ett pris man får betala, rent bokstavligt 30 kronor kilot, när man vandrar hemåt för första gången på ett halvår.

På tal om vandrande så kallade M mig ”din lilla vandrande permafrost” på tåget till Hufvudstaden. Det är to this date enda gången jag har känt mig som en eskimå.

”Kolla! Det är snö på träden, vad fint.”
”Åh, det är så vackert, jag längtar hem!...Fast det är frost, inte snö.”

Vem hade anat att jag skulle sympatisera med eskimåerna och deras påstådda tjugo olika benämningar för snö?

Men jag kommer ifrån ämnet. Äta ensam. Jag har lite olika teorier om det fenomen. En av dem lyder att man vill inte sitta och äta själv, för man ser ut som ett fetto. Kolla på mig, jag har ingen vänner och jag vräker i mig mat!

Förresten, den teorin sammanfattade nog alla mina småteorier i en enda.

Man känner sig på något vis uttittad (”Kolla på mig”), alldeles extra ensam, jämfört med att sitta på en bänk och läsa (”jag har inga vänner”) och så desperat efter mat att man inte bryr mig om hur man uppfattas (”jag vräker i mig mat”)!

Jag kanske borde sluta skriva om mat? Den Gulligaste Brorsonen var i tisdags förärad med Världens Bästa Barnvakt – undertecknad – men lyckades också smitta sistnämnda med magsjuka. Resultatet är att jag först åt jättedåligt i två dagar, när jag ännu inte fattat att jag var sjuk, utan bara hade ont i magen och mådde illa, och att jag sedan dess levt på vätskor och enstaka rostade bröd, starting yesterday. Att jag kom in på detta sidospår berodde på att hela min värld just roterade 2 grader runt sin axel, och jag känner mig allmänt lätt i huvudet. Detta kan bli en spännande resa indeed!

Äta ensam.

Man äter INTE ensam på McDonalds. Det är inte helt okej.
Man äter INTE ensam på ett kafé utan att se upptagen ut. Det är inte heller helt okej.
Man äter INTE ensam på restaurang. Det är inte okej full stop.

Som det gamla ordspråket lyder:

”Hellre gröt tillsammans med en vän, än oxfilé ensam.”