Det gör fortfarande ont i själen

Jag minns det som om det var igår.

(I och för sig är mitt närminne inte på topp.)

Där var jag, fyra-fem år och störst, bäst och vackrast. Jag visste så klart bäst i hela världen. Det gör jag för övrigt fortfarande, men det hör inte till saken.

Där var också barnen jag gick med tillsammans på dagis.

Jag minns en smutsgul dörr, och vår lekhall. Jag minns att vi just lärt oss att BAJBAJ betydde Hejdå! på engelska.

Och trots att jag onekligen förstått att Byebye uttalades just Bajbaj, hade detta faktum undgått, eller kanske till och med bortvisats vänligt men bestämt utav ,mina kamrater.

BAJS-BAJS! BAJS-BAJS! BAJS-BAJS!

Jag kommer fortfarande ihåg irritationen som steg inom mig över att mina lekkamrater var så oerhört barnsliga. Jag kan fortfarande känna irritationen.

Fast när jag av en händelse tänkte tillbaka på detta idag insåg jag plötsligt att jag var tamigtusan en wet blanket så det smällde om det ibland. Och så undrar jag hur jag kommer vara om 30 år.

Gammal bitter nucka med arton katter?

Fast om jag nu skulle bli det, ja, då ska jag bli den största, bästa och vackraste gamla, bittra nuckan med arton katter.