Inte skuldkänslorna nu igen!

En reaktion på "Inte spisen nu igen!" från Aftonbladet.se.

För någon vecka sedan bjöd jag över en kompis på kladdkaka och Amelie från Montemarte. Det betydde att jag var tvungen att baka en kladdkaka, i en inte helt ologisk stretch of imagination. För den som inte känner till min barndom, så kan det nu vara läge att dra undan skynket för en liten del av mitt liv: hemma åt vi inte mycket hemlagat, och att baka gjorde vi enbart vid högst speciella tillfällen. För något år sedan fick lilla mor ångest över att hon inte varit en bullmamma och ojade sig något fruktansvärt. Vad tyckte vi barn egentligen om henne? Kunde vi förlåta henne? Jag såg oförstående på henne... Klart som fan att vi överlevde det, det var inte precis barnmisshandel 101. Jag saknade det inte ens. Mormor var alltid i köket, och för mamma var det en självklarhet att en mor ska uppträda på det viset. Baka. Laga mat.

Välkommen till 2000-talet, kära mor, sa jag. Vi älskar dig ändå. Och så var det inte mer med det.

Den konsekvens vi faktiskt kan se av detta är att jag utgör en lika naturlig del av köket som en hängmatta - det funkar, men man kan inte hjälpa att undra över vad jag gör där.
Tillbaka till kladdkakan. Jag hittade ett bra recept på nätet, och virvlade runt i köket med en barnslig glädje. Det var mysigt, det var avslappnat, det var roligt.

En vecka senare gjorde jag det jag gör bäst - slösar pengar jag egentligen inte har. En butik med fina, dyra inredningsprylar i centrum har konkat (just för att de säljer fina, dyra inredningsprylar - vem köper sånt nu?) och jag hittade en fin kakburk i glas att ställa bredvid spisen. Vad behövdes mer? Jo, biscotti. Eftersom jag har utövat mina färdigheter i att slösa pengar lite för bra på senaste tiden tänkte jag att jag får väl man up och göra det själv. Bra kvinna reder sig själv. Och dessutom hade jag inplanerat en lugn fredagkväll med Let's Dance* och tänkte att lite bakning gör det hela ännu mer hemtrevligt. Sagt och gjort. Det gick över förväntan, med den enda incidenten att A fick hälla en massa mjöl på degen/mig när jag lyckades klibba fast mig själv i den alldeles för klistriga blandningen.


Bara några dagar efter det blev jag beordrad att tillfrågad om jag kunde ta med mig efterrätt till en middag följande dag. Jomenvisstsörru, sa jag. Eftersom jag hade en personalfest på kvällen, och jag ville att kakan skulle stå till sig ett tag i kylskåpet, såg jag ingen annan lösning än att baka den på morgonen före jobbet. Det var väldigt mysigt att på morgonkvisten stöka i köket, ta en kaffe, ta det lugnt och riktigt vakna i takt med att koffeinhalten i kroppen nådde acceptabla nivåer.

Jag har börjat att känna mig mer och mer som en fifties housewife på senare dagar, och jag gillar det. Jag är så långt ifrån en hemmafru du någonsin kommer komma, men att - när jag har lite tid över - leka i köket, sprida glädje och en doft av hembakat (eller av brända försök till bakverk) och känna mig...huslig... tycker jag om.

Och jag ser det som min jävla rätt att få göra detta utan att känna mig som en förrädare gentemot mitt kön. Jag vägrar att bli en bricka i feministdebatten. Jag vill ju bara baka!


*Ignorera gärna detta. Det är ingenting jag är stolt över.