Idag ska vi titta på fenomenet "Kom, Ketchup, så går vi".
Den version jag är uppväxt med, naturligtvis på svenska, och som vi barn på dagis/sexårs/fritids absolut älskade går så här:
Två tomater var ute och gick. Plötsligt blev den ena överkörd. Då sa den andra "Kom, Ketchup, så går vi".
Orginalet:
Two tomatoes crossed a road. One of them was hit by a car. The other tomatoe said "Hey, Catch up".
Det vi ser här är att orginalet faktiskt är en ordvits, en vits som helt förvinner i den svenska versionen. Lost in translation. (Den filmen vill jag se, by the way.) Det är faktiskt också en riktigt rolig ordvits. Men, vad är det då som gör att vi gillar "Kom, Ketchup, så går vi".
Den är brutal.
Och det är komik på sin högsta (eller mest grundläggande?) nivå.
Se det så här; Tomatens kompis har just blivit överkörd, mosad och traumatiserad, men Tomaten hojtar efter honom att inte sacka efter. Och kallar honom öknamn som anspelar på olyckan.
Och ja, den är fortfarande lika kul.
Vi människor är ett grymt släkte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar