När jag såg dig första gången...

Jag är tillbaka!

Jag klarade mig helskinnad ur strapatsen med kvällspromenaden, och till min stora förvåning lyckades jag jogga nästan halva vägen (av en, i runda slängar, sju minuter lång runda).

Idag är dagen vi alla (läs "jag") väntat på; Nu tar jag tag i mitt liv!

Ja, det ska vara stor bokstav där, för att förtydliga det högtidliga i denna stund.

To whom it may concern: Jag ska bli nyttig, jag ska bli sportigare (well, promenera/jogga mer borde räknas som en sport i det här läget) och jag ska bli...hälsosammare. Ignorera att det bara var en synonym till nyttig.

Och ignorera också hur extremt dåligt det här inlägget är skrivet.

Jag har liiite dåligt samvete dock. Eftersom brorsan bjöd in mig att bo här, så fick jag också det enda sovrummet. Han sover på en madrass på balkongen. En inglasad ballkong, javisst, men endock en balkong.

Förresten är jag nog lite avundsjuk.

Balkongen är hur mysig som helst.

(Jag hör sirener nere från vägen. Det märks att jag inte är i Umeå längre. Skönt, men ändå långt borta. Roligt, men melankoliskt. Nu måste jag sluta dravla, och börja läsa, om jag ska ha någonsom helst chans på att hinna läsa resterande böcker innan Sjuan.

Godnatt.)

Ps. Titeln är inte så random som man kan tro. Kärt gammalt minne och internskämt, men någonting som skulle vara höjden av tråkighet för de som inte vet. Så ni som inte gör det (dvs. alla utom mig och hon som aldrig läser bloggen) nöj er med att det bara är kul så länge ni inte vet vad det handlar om. Det gäller förresten många andra saker i livet också, när jag tänker närmare på saken. Märker ni att jag är trött? Orden går inte längre via hjärnan, eller snarare, de processeras inte så som de borde. Fare thee well, nu måste jag sova.